Mandag
Av Jonas Hj. Blom
För en inläst version av den här berättelsen och många fler – besök Jonas podcast!

De kallar mig Söndagsmannen. Jag är den enda som håller reda på dagarna i den här byn. Det är mitt jobb, kan man säga. Byborna har liksom annat att tänka på. Kolla den röda stugan där borta till exempel, bakom den halvfärdiga ladan. Där bor pigan Johanna. Fönstret på gaveln leder in till hennes sovrum. Jag såg drängen Oscar klättra in för en liten stund sedan. Och det är knappast första gången. Jag har sett det hända flera gånger den senaste månaden. Man kan bara fantisera om vad som händer där inne.

Titta, där kommer Samuel. Det är han som är präst här i byn. Han verkar munter. Han har just förberett ett dop. Det blir fjärde i år. Det verkar inte finnas någon hejd på alla barnfödslar. Hörde att bondmoran, Alma, också skulle få en ny unge. Det är hon som bor med storbonden August borta i det vita huset bakom kohagen. Om du tittar noga ser du att grinden står på sned. Den lossnade för några veckor sedan, men de verkar inte haft tid att laga den. De har fullt upp med barnen. Både de som kommit och de som komma skall. Nu är det Almas fjärde som är på väg.

Jaja, vi får väl säga några ord till Samuel. Köra det vanliga kallpratet. Han är trots allt min chef, så det är bäst att hålla sig väl med honom.
”Hej där Samuel. Trevlig dag, inte sant?”
”Jo ja säjeräru. En bare sto o titte på ladera å lyssne på kvitträ. Hörderu innifrå Jo-Anna?”
”Jo, jag såg Oscar klättra in genom fönstret förut.”
”Ja va bört vi bersåa osså. Nissä å Lotta, di tissle somina harem.”
”Ja, det är vår i luften.”
”Blommorobin vättu!”
”Så sant. Blommor och bin.”
”Tacke Gu fördä. Häj märäjdu.”
”Hej då Samuel.”

Idag är Samuel uppåt. Så har det inte alltid varit. Han kan tacka Gud hur mycket han vill. Men vad Samuel inte vet, och ingen annan heller för den delen, är att det var jag som räddade byn. Okej, jag kan berätta. Men då måste jag få ta det ifrån början.

***

Samuel kom till byn samtidigt som mig. Han var nybliven präst och jag skulle bli hans klockare. Vi hade inte ens träffats tidigare. Så hamnade vi på samma droska från stan ut till byn och började prata. Det visade sig att vi skulle jobba tillsammans. Han framme vid altaret. Jag vid kyrkklockan och orgeln.

Som präst var Samuel en aning annorlunda, kan man säga. Hans föregångare, som förresten blev biskop ett tag senare, var åt det mer konservativa hållet. Samuel hade just blivit prästvigd och ville nog komma med något nytt och fräscht. Liksom predika med fart och fläkt. Få byborna att inse det viktiga i livet. Det stod helt klart att det knappast var Samuels gudstro som stod främst. Han ville bara göra gott. Dessutom gillade han att elda upp massorna. Hur som helst. Han började med vanliga hemförhör. Det är ju sånt som präster ska göra. Både för att få ett hum om kristendomskunskaperna men lika mycket för att lära känna byborna. Jag minns hur det gick till första gången. Samuel och jag promenerade ned för kyrkbacken tillsammans. Kanske borde vi ha anat redan då att något inte var som det skulle. Vi kunde ha märkt det på ljuden ifrån åkern. Men det tänkte vi inte på, utan gick till närmsta boningshus. Där väntade husbonden och hans fru, men i övrigt var det tomt i hela huset.

”Å tacke Gu fördä, ärdi ute å roarschäj?” utbrast Samuel. Han trodde på fullt allvar att drängarna och pigorna var ute och roade sig. Att de höll till ute i bersån, nere vid ån eller kanske i drängstugan. Men det var knappast tal om några nöjen. Bonden berättade att hans drängar fortfarande var ute på åkern. Samuel blev alldeles tyst. Ingen sa ett ord och det var då vi hörde ljuden från åkern. Ljuden som hörs då en åker harvas. Det var snart mörkt ute, ändå var drängarna fortfarande ute och jobbade. Vilken arbetsmoral, tänkte jag. Men Samuel rynkade pannan till en bedrövad min. Än värre blev det då han fick höra att pigorna var ute i en av linnestugorna och tog reda på ull. Snart hämtade han sig någorlunda och återgick till sitt uppdrag. Han började att fråga ut husbonden och hans bondmora om diverse detaljer ur bibeln. Jag lyssnade inte så noga. Om jag ska vara ärlig har jag aldrig brytt mig om det där religiösa. Jag ringer bara i klockan och kanske spelar en och annan melodi på kyrkorgeln. Sedan får prästen sköta resten.

Till slut frågade Samuel även om spriten. Ute i andra byar, för att inte tala om inne i städerna, var ju brännvin populärt på den tiden. Vissa skulle hävda att det var ett problem. Samuel spände ögonen i husbonden och frågade ”hur harnirä mä dryckera?”. Bonden rätade på ryggen och berättade att de inte hade minsta slurk brännvin i hela huset. Han hade inte haft en butelj hemma på över femton år. Samuel och jag gick hem en stund senare. ”Å inte minsta schlurk fickensä” muttrade han när vi gick upp till prästgården. Så, det första hemförhöret blev inte alls som Samuel hade tänkt sig. Inte alls. Men värre skulle det bli.

***

Trots den starten fortsatte Samuel med hemförhören. Jag brukade inte följa med, men Samuel berättade att var samma visa överallt. Drängarna och pigorna var ute och arbetade. I vissa fall även husbonden själv. Eller så satt han inne och planerade hur han skulle plantera åkrarna för mesta möjliga skörd. Bondmoran själv räknade på olika sädesslag, hur många kor som skulle kalva och hur många djur de skulle slakta till hösten. Det var en ständig aktivitet. Och byborna verkade vara stolta över det. Samuel blev bedrövad över deras nit. Jag förstod det inte då, men jag tror att han redan började ana vad som komma skulle.

Hur som helst. Han höll en del gudstjänster också. Varje söndag ringde jag i kyrkklockan. En stund senare kom byborna gående upp för kyrkbacken. Det var förresten då jag fick namnet Söndagsmannen. Det var bara då byborna såg mig, så det blev naturligt att kalla mig för Söndagsmannen. Resten av veckan övade jag på kyrkorgeln och då var byborna fullt upptagna med arbete. Men, som sagt, när jag väl ringde i klockan var det som om hela byn stannade upp. De släppte sina liar, gick ifrån sina spinnrockar eller lämnade korna för en stund, för att komma till kyrkan. Efter gudstjänsten brukade de utnyttja resten av söndagen till att ”jobba av” uppgifter som de inte hunnit slutföra under veckan.

”Di jobber ihjälsä” muttrade Samuel en söndag då vi såg byborna bokstavligt talat springa från kyrkan. Inte ens den heliga vilodagen kunde de hålla sig ifrån arbetet. Men Samuel gjorde ingenting åt det. Då. Det enda han gjorde var fler hemförhör. Någon enstaka gång lyckades han haffa drängarna och pigorna då de satt och åt middag, innan de skulle ut på sina kvällspass. Samuel var inte mycket för att göra flera saker på samma gång, men byborna var av en annan åsikt. De ville gärna ta husförhöret under middagen och med mat i munnen svarade de på alla möjliga frågor om Jesu liv och leverne.

Det blev ganska snart uppenbart att byborna kunde bibeln mycket bättre än Samuel själv. Det är sant. De kunde varenda liten detalj i bibeln som ett rinnande vatten. När Samuel skulle förhöra dem var det bara att peka på ett slumpvis valt stycke och fråga om det. Byborna kunde pladdra på under hela middagen. Och det var väl bekvämt för Samuel. ”Tricke serru, dä ä å fråge wrätt” brukade Samuel säga. Han menade att frågor som ”va menaru mä därå?” och ”va betydärä fördäj” kunde få vem som helst att prata mer. Någon timme senare kunde Samuel bryta in och säga ”Dä ä bare Gu som sittärinne på svarä.”

Det var alltså uppenbart att Samuel och byborna tyckte ganska olika om ganska mycket. I längden var det väl inte särskilt kul för Samuel att sitta där på hemförhören och lyssna på hur byborna briljerade. Nu kanske jag ska förtydliga en viktig detalj. Samuel var, trots sitt yrke, inte särskilt troende. Senare skulle det bli uppenbart för mig varför. Så Samuel slutade med hemförhören och höll sig på sin kant. Han sa inte mycket alls, men en dag när vi ätit middag under tystnad, reste han sig och sa ”Ja ä nöe påspåre”. Därefter gick han under jorden. Bokstavligt talat.

***

Det var inte så att han blev deppig. Nej, Samuel gick ned i kyrkans källarlokaler där kyrkböckerna förvarades. Där tittade han på allt som fanns att läsa om byns befolkning över tid. Hur många som fötts och dött flera generationer bakåt i tiden. Han började att föra statistik. Räkna på åldrar och livslängder och blev helt uppslukad av sin uppgift. Vad den nu var.

Han var borta hela dagarna och kom inte ens upp till måltiderna. Åt bara några kalla rester. Han sa åt mig att vi skulle ta en paus med gudstjänsterna, därför skulle jag inte ringa i klockan på söndagarna. Det märkliga var att inte en enda bybo verkade märka något. De hade ingen koll på veckodagarna utan jobbade som maskiner, dag ut och dag in, flera veckor i streck. Jag tyckte att det var ganska skönt, om sanningen ska fram. Men jag började undra vad som var på gång.

Det pågick i över en månad. Så en dag när jag satt och lirade Beethoven kom Samuel springande in med en bunt papper under armen. Han spred ut dem på golvet framför sig. ”Helt sjukt ärä!” ropade han. Jag undrade vad det var som var helt sjukt. ”Hela alltet!” utbrast Samuel. Efter att jag lyckats lugna ned honom en aning fick han lite ordning på både sina papper och sig själv. Han visade upp skisser på en upp- och nedvänd pyramid. Han sa att det var befolkningsstatistiken. Det föddes inga barn, samtidigt som byborna bara blev äldre och äldre. Och inte nog med det. Det hade skett en hel del mystiska dödsfall den senaste tiden. En dräng som stupat ute på åkern och en piga fallit ihop vid sin spinnrock. Utan minsta förvarning.

”Di jobber ihjälsä!” sa Samuel. Nu började jag förstå vad han menade. Han var definitivt något på spåren. Den upp- och nedvänd befolkningspyramiden och de oförklarliga dödsfallen i arbetet talade sitt tydliga språk. Nu gällde det att övertyga även byborna om att de var på väg åt fel håll.

***

Dagarna fram till nästkommande söndag blev en pina. Varje dag såg vi byborna gå upp i ottan, arbeta dagen igenom och somna utmattade på kvällarna. När söndagen väl kom ringde jag i klockan, lite spänd över om byborna skulle komma. Det gjorde de, som om allt var som vanligt. Vi kunde höra deras snack på kyrkbacken. Några pratade om hur grödorna växte. Andra om vad som var det bästa sättet att vända potatisarna på åkern. Jobb, jobb, jobb…

”Kom ijännu! Lev litte!” ropade Samuel från predikstolen, men byborna verkade helt oförstående. Han förklarade kyrkan som en arbetsfri zon. Det gick bra till en början. Sedan spelade jag en melodi på orgeln medan Samuel skickade runt kollekten. Det var då han fick syn på några av drängarna längst bak. De hade smugglat med sig verktyg in i kyrkan. Nu satt de och täljde nya pinnar till sina räfsor. På nästa bänk satt pigorna med virknålar gömda under förklädena i full färd med att virka nya grytlappar. Samuel kunde inte tro sina ögon och tappade kollekten. Kopparmynten dånade i stengolvet så att bönderna hyssjade åt honom. De satt nämligen och diskuterade sin åkerfördelning och ville inte bli störda.

Måttet var rågat för Samuel. Han insåg att han inte kundeomvända byborna på egen hand. Han var tvungen att börja någonstans. Göra något drastiskt.

***

Han beslutade att kalla till möte med storbönderna i byn. Han försökte att övertyga dem om att de skulle tjäna, även rent ekonomiskt, på att låta drängarna och pigorna ta ledigt ibland. Samuel hävdade att det inte kunde vara hälsosamt att jobba så mycket och att det kunde finnas ett samband mellan de mystiska dödsfallen och bybornas arbetsbörda. Han gjorde allt för att övertyga dem. Han var ihärdig, det måste man ge honom. Han tog med sig sina papper med beräkningar från kyrkböckerna. Han hade ritat den upp- och nedvända befolkningspyramiden på en plansch som han visade för bönderna. Han berättade att strävan efter ständig tillväxt blev till ett brus som hindrade bönderna från att förstå vad som var på väg att hända. Han kallade det för växtbruseffekten.

Bönderna var minst sagt kritiska till Samuels idéer. De menade att det inte fanns några trovärdiga belägg för att den där växtbruseffekten ens existerade. De krävde trovärdiga bevis innan de kunde lyssna på honom. Samtidigt öste de på med gamla klyschor. Sa att ”medarbetarna är vår viktigaste tillgång” och att ”strategin för åkrarna tillgodoser såväl kort- som långsiktiga behov” och ”vår vision och värdegrund inkluderar drängarnas och pigornas hälsa”.

Men, ärligt talat så tror jag mest att det var tomma ord. Bönderna levde inte som de lärde. De ville maximera skördarna. Därför pressade de bönderna och pigorna till både längre och hårdare arbete. Det värsta var att bönderna och pigorna inte verkade klaga. Det var då Samuel skiftade fokus och försökte få till en förändring på gräsrotsnivå i stället.

***

Det var då Samuel gick ut i byn för att tala allvar med drängarna och pigorna, för att få dem mindre arbetssamma. Det blev snart uppenbart att Samuels föregångare gjort ett alltför bra jobb. Drängarna och pigorna var övertygade om att hårt arbete nu, skulle ge evig vila i livet efter detta. Med tanke på att de kunde bibeln så bra, borde det inte kommit som någon chock för Samuel.

Men, som sagt, det är alltid lättare att lägga ihop de lösa trådarna i efterhand. Om bönderna såg sin verksamhet allt för kortsiktigt, var problemet med drängarna och pigorna att de såg det allt för långsiktigt. ”Di verkar tro på didär skriveriera” sa Samuel, ”atti kan jöbbesä gla’a”.

Han hade en svår nöt att knäcka. Men Samuel var övertygad om att byborna hade någon slags slumrande drift inom sig. Det gällde bara att locka fram den. Om byborna fick upp ögonen för varandra skulle de prioritera umgänge före arbete. Det var en lovande idé. Samuel hade en del tankar på hur det skulle gå till.

***

Samuel gick tillbaka till predikstolen. Det var trots allt det tillfälle då han hade församlingens uppmärksamhet. Åtminstone delvis, eftersom de satt och jobbade under tiden han predikade. Han hoppades att han skulle kunna egga upp dem. Få dem att agera mer kortsiktigt och lidelsefullt.

Så, tro det eller ej, han började att skarva på sina predikningar med erotiska detaljer. Söndag efter söndag berättade han målande och ingående om hur det gick till den natten då jungfru Maria träffade den heliga anden och förstod att hon väntade Jesus. Han gick in i detalj på vad Adam och Eva gjorde i Edens lustgård. Dessutom spenderade han hela kyrkans guldreserv på att ge ut en illustrerad version av Höga Visan. En liten skrift som varje besökare fick med sig hem vid gudstjänsten. Samuel tänkte att det skulle bli en slags inspiration. Så fel han hade. Det blev verkligen ingen succé. Det enda som hände var att drängarna tog med sig sitt exemplar in på dass och blev kvar där i flera timmar. Bönderna blev så förbannade att de förklarade Höga Visan-förbud på arbetstid, gjorde stickprovskontroller och införde begränsade dasstider.

Om arbetsvillkoren varit hårda innan dess, blev de nu rent omänskliga. Drängarna blev lite bittra till en början. Ända tills storbonden Johan skapade ett slags bonussystem där hårt arbete gav extra lön. Drängarnas flit ökade ännu mer. Och det blev knappast några barn gjorda. Det var då Samuel blev allt mer desperat. ”Omdi inte gör nöä fårenväl göret själv!”. Det är förvisso en hedervärd inställning. Men när han bestämde sig för att ta saken i egna händer höll det på att gå riktigt galet.

***

En mörk natt när jag klinkade på orgeln kom Samuel gående mellan bänkarna. Han hade slitit av sig kaftanen och gick med bestämda steg ut genom porten. Jag anade att något var på gång och smög efter. Han gick till pigan Gretas stuga. Fönstret på gaveln stod öppet och skyddad av nattens mörker klev Samuel in. Han var knappast vig och akrobatisk, men på något sätt lyckades han klättra upp och in. Jag tog en stege och lutade mot väggen så att jag skulle kunna se vad han tänkte göra.

Han smög in i dunklet där Greta låg och sov. När Samuel började krypa ned i hennes säng mumlade hon något om att det var Ärkeängeln Gabriel som kommit. Jag tror inte att Samuel hade planerat för det, men han spelade med i situationen. ”Visst äre Gabbriel!” viskade han och började fumla med händerna under täcket. Även om Samuel inte hållit så hårt på sina plikter som präst, skulle jag gissa att han åtminstone efterlevt celibatet. Greta måste ha fått sin bild av Ärkeängeln Gabriel ganska förvrängd. Det dröjde inte lång tid förrän hon började att fatta misstankar.

Det blev världens kalabalik. Greta ropade ”Aj!” och Samuel blev väl nervös, stackarn. Han flydde fältet. Jag hann nätt och jämnt hoppa ned från stegen och gömma mig i gräset innan Samuel hoppade ut och försvann i skydd av mörkret. På så vis kom han därifrån med äran i behåll. Eller, åtminstone utan att ge sig till känna. Men jag tror nog att Greta ifrågasatte sig gudstro efter det mötet med Ärkeängeln Gabriel. Det var knappast det hon hade förväntat sig efter Samuels målande predikningar och bilderna i Höga Visan.

När Samuel kom tillbaka till kyrkan tackade han Gud föratt han ställt dit en stege under fönstret. Jag sa inte till honom att det varit jag. Det hade bara hade gjort saken värre.

***

Samuels predikningar tappade kraft. Han verkade nedstämd. Ibland såg jag honom ta några klunkar av nattvardsvinet när han trodde att ingen såg. Han blev sur och vresig. Dessutom fortsatte de mystiska dödsfallen. Under en måltid, just som kokerskan Mathilda ställde fram en skål med gröt, ältade Samuel sin oro för byn. Mathilda var över 80 år gammal och hade således varit med ett tag. Det gjorde att hon hade ett och annat ess i rockärmen. Inte för att hon hade rock på sig, hon bar långklänning, men ni förstår vad jag menar. Hon gav Samuel rådet att använda list och göra precis tvärt om.

”Va menarumerärå?” frågade Samuel med gröt i munnen. Mathilda menade att han, i stället för att försöka egga upp byborna med kassa erotiska berättelser, skulle använda förbudets taktik. Hon menade att allt förbjudet är lockande. Den tidigare prästen hade till exempel förbjudit den fräcka boken ”La Putaine errante” som kom ut för några år sedan, och efter det hade det blivit fart på byborna. Även de som inte kunde läsa ett ord, speciellt inte på franska, ville köpa ett exemplar och fantisera om vad som stod på sidorna.

Samuel gillade vad han hörde, övertygades om idén och slevade i sig gröten så snabbt han kunde. Redan samma kväll gav han sig iväg på ett spontant husförhör. Där passade han på att sprida sina nya direktiv. Han satsade friskt och förkunnade totalförbud mot rusdrycker och celibat i hela byn. Han gick så långt som att förbjuda korta bordsdukar. Han sa till byborna att bara bordsben väckte syndiga tankar hos dem och att det skulle leda till vilda fantasier som de inte kunde mota. Därför skulle alla bordsdukar nå ända ned till golvet. Den totala frånvaron av minsta lilla lockelse skulle alltså, enligt Samuel och Halta Mathildas resonemang, leda till att fler bybor kom till världen. Man kan tycka att det låter desperat, absolut. Men desperat var just vad Samuel var.

Byborna lydde, men det gjorde ingen skillnad i familjelivet. De hade ju inget brännvin i stugorna och celibatet hade de troligtvis efterlevt redan innan. Det enda som hände var att mer arbete skapades eftersom pigorna fick i uppdrag att sy nya, större, bordsdukar som nådde ända ned till golvet. Ull- och linneförråden kunde sedan användas till att lagra mer säd. Det var verkligen inte vad Samuel hade hoppats på. Och snart kom nästa motgång.

***

Just det året tydde allt på att skörden skulle bli rekordstor. Det fanns helt enkelt inte rum för mer spannmål, kött och konserverade grönsaker i förråden. Under sommaren växte det så snabbt att storbönderna samlades för att diskutera byggandet av en ny lada för att få plats med allt. Den nya ladan skulle ta hela sommaren att bygga. Som om byborna inte hade nog att göra redan. Samuel gjorde högljutt motstånd och vad med vid byarådet. Men han hade inget att sätta emot. Hans varningar om växtbruseffekten hade inte fått fäste hos bönderna.

Det enda forum han hade att hålla sig till var predikstolen i kyrkan. Dit kom de fortfarande, men det var väl bara en tidsfråga innan den skulle stå tom. Och då skulle de väl göra om även kyrkan till spannmålslager. ”Förr elle senare kommer dä ni äter å äta upp er!” predikade Samuel den söndagen. Men byborna tittade inte ens på honom. Några tittade på ritningar. Andra viskade om huruvida det var bäst att resa norr- eller sydgaveln först. De skulle börja bygget redan dagen därpå.

Fram tills nu hade jag verkligen imponerats av Samuels kämparanda och uthållighet. Jag hade trott att han skulle ge upp många gånger innan dess. Nu stod han där i predikstolen och det såg ut som att luften gick ur honom en gång för alla.

***

Jag tror att han insåg att det var kört. Den upp- och nedvända befolkningspyramiden skulle få en ännu bredare topp och smalare botten. Ladorna skulle vara välfyllda, men till vilken nytta?

Den kvällen satt jag och spelade lite på kyrkorgeln när jag hörde snyftningar och gråt. Jag hittade Samuel bakom altaret. Han hade halsat nattvardsvin, supit till rejält och spillt på kaftanen så att den hade en röd fläck. ”Dä äju ännå inga som vill haränn” sa Samuel och kastade iväg den tomma flaskan. Med nöd och näppe lyckades han resa sig upp och vinglade fram till träkrucifixet över altaret. Först såg jag inte vad han gjorde där framme, men när det glimmade till i ljusskenet såg jag att han tagit fram en kniv. Med nöd och näppe lyckades jag stoppa honom från att karva i tygstycket som fanns kring Jesus höfter. Han var på väg att tälja fram en präktig penis, men jag ledde bort honom till en kyrkbänk. Där lade han sig på rygg, slet av sig kaftanen och använde den som huvudkudde. ”Spelanå sorjlitt” sa han där han låg i bara kalsongerna.

Jag satte mig vid orgeln och satte igång med Mozarts Rekviem. Jag tänkte att den skulle passa även på ett symboliskt sätt. Det såg minst sagt mörkt ut för Samuel. När jag lät de sista tonerna klinga ut hörde jag något jag aldrig hört förut. Samuel bad en bön. Efter ett trött ”Ammän” började han snarka där han låg på kyrkbänken borta i absiden. Då var jag tvungen att agera.

***

Fram tills dess hade jag kanske varit lite väl avspänd. Men, om det skulle fortsätta på det här viset skulle även jag bli av med jobbet. Säga vad man vill, men det är ändå en skön tillvaro att få mat och husrum i en finfin prästgård och lira orgel hela dagarna, med enda motprestation att hålla reda på veckodagarna och ringa i klockan när det är söndag. Det ville jag givetvis inte förlora. Om jag blivit Söndagsman i en annan by hade det kanske varit på tråkigare villkor eller med en onödigt seriös chef. Jag ville helt enkelt stanna i byn. Inte för att jag är emot förändring. Men man ska inte pressa fram den, om ni förstår vad jag menar.

Natten hade blivit till dag och det var tisdag morgon. Det första jag gjorde var att försöka väcka Samuel. Jag tömde hela dopfunten över honom utan att han reagerade. Han bara snarkade vidare. Då försökte jag att spela sällsynt svårt stycke av Albrechtsberger, men inte ens det kunde väcka honom. Till slut släpade jag upp honom i kyrktornet, lade hans huvud under den stora klockan och drog i repet. Det klingade och dånade bara en aln från hans öron. Det gjorde susen. Samuel vaknade men det gjorde även resten av byn.

***

Från tornet kunde vi se hur alla bybor var på väg upp för kyrkbacken. Samuel rusade, eller snarare stapplade, ner i kyrkan. Fortfarande i bara underkläderna. Han virade sin vinindränkta kaftan runt höfterna och tog stöd mot altaret. Byborna verkade inte ha en tanke på att det var en vanlig tisdag. De var insnöade i sitt arbete, men det har ni ju förstått vid det här laget. Nu gick de till kyrkan utan att ens fråga vilken veckodag det var. Väl där blev de stående på det kala stengolvet. Samuel gav en improviserad predikan, men snart verkade orden ta slut. Han som annars brukade gilla att stå i centrum viftade nu åt mig där jag tagit plats vid orgeln. ”Lira nöe!” skrek han.

Jag tänkte att det var nu det gällde. Finns det något som har kraften att vända människor så är det musik. Jag klämde i så mycket jag kunde med Mozarts ”Don Juan”. Det, om något, skulle väl få igång byborna. Och visst! De kunde inte stå stila. Någon började vicka på höfterna. En annan knäppte med fingrarna. Utrymmet framför altaret blev till ett stort dansgolv. Drängarna och pigorna började svänga runt medan jag avslutade Don Juan och fortsatte med Figaros Bröllop. Från orgelpallen kunde jag se att en av drängarna vågade sig på att kyssa en av pigorna mitt i folkvimlet. En stund senare smög de båda iväg ned för kyrkbacken medan kalaset fortsatte.

Resten av den dagen var det inte tal om något arbete. Folk var alltför upptagna med annat. Samuel gick och lade sig, i sin säng den gången, för att sova ruset av sig. Jag tror att han somnade med ett leende på läpparna.

***

Nu var saken klar. Samuel och jag bestämde oss för att arrangera söndag minst två, gärna flera, gånger i veckan. Alltid med Mozart på repertoaren. Och det blev populärt. Både pigor och drängar, bönder och bondfruar, kom på gudstjänsterna. Ryktet började gå och snart kom fler besökare från närliggande byar. Folk sjöng och skrålade och ville knappt gå därifrån när det var över. Det var bara deras lidelsefulla blickar som kunde locka dem från dansgolvet, ut till bersåer och sängkammare. Arbetet fick komma i andra hand. Och det löste sig bra ändå. Grödorna växte skapligt. Kreaturen klarade sig bra. Det fanns tillräckligt med krubb för att hela byn skulle klara sig, och mer därtill.

Och där är vi nu. Ladan där borta står fortfarande ofärdig, trots att det är flera år sedan de började bygga den. Men, som ni förstår, så har folk bättre saker för sig nu. I stället för att pressa jorden och sig själva har de det lite skönt och låter naturen ha sin gång. Samuel, han kan få fortsätta att tacka Gud för att byn räddades undan överarbetets helvete. Men nu vet ni att det är jag, Söndagsmannen, som är den verklige frälsaren.